Trädofterna är en doftgrupp med varma och behagliga dofter, som kommer från trädets aromatiska ved. Doften av trä är trygg, omhändertagande och avslappnande.
Pulveriserad ved från aromatiska träd är en vanlig ingrediens i rökelser. Här följer några av de mest använda:
Sandelträ, Santalum album, är utan tvekan det mest använda trädet när det gäller rökelse. Det har sin hemvist i stora delar av Asien och Australien men den mest berömda platsen är Mysore i södra Indien där de stora plantagerna finns. Det är först när trädet uppnått en ålder av runt 30 år som det utvecklat sin doft och skördas. Träden huggs inte ner utan tas upp med rötterna, som också innehåller den åtråvärda doften. Som växt är Sandelträdet en halvparasit, vilket innebär att det delvis hämtar sin näring från andra växter som växer nära.
Som rökelse är sandelträ en legendarisk doft, älskad för sin djupt varma och milda doft som kan upplevas som både pudrig och krämig. Doften upplevs av många som rogivande och avslappnande och en god hjälp för att hitta fokus vid meditation. På sanskrit heter trädet Chandana och på japanska Byakudan, båda namn som vi känner igen från rökelsernas värld.
Cederträ är ett ståtligt barrträ, som har sitt ursprung i medelhavsområdet. Mest känd var Libanoncedern, Cedrus libani. Den användes som rökelse i ritualer vid begravningar i det gamla Egypten men också vid byggandet av templet i Jerusalem.
I våra dagars rökelse används både grenar och pulveriserad ved av dels Atlascedern, Cedrus atlantica, och dels Himalayacedern, Cedrus deodora. Doften är något sötaktig och rökig.
Det sägs att det finns en symmetri mellan trädets krona och rotens utbredning och denna symbolik används för att beskriva hur rökelsen vid meditation ger oss tillgång till både den övre och undre världen. Cedern betraktas som insiktens träd med en doft som är harmoniserande, stärkande och rogivande.
Aloeswood, Agar, Oud eller Jinkoh - vad är skillnaden? Det korta svaret är att det är samma sak men på olika språk och i olika kulturer. Det är träd av Aquilaria-släktet, vars ved angrips av en svamp. För att skydda sig mot svampangreppet börjar trädet producera en aromatisk resin som gör veden mörk, kompakt och tung. Denna del av veden blir mycket hållbar och kan ligga kvar i naturen långt efter att övriga trädet murknat och försvunnit. Den angripna veden är mycket aromatisk och kan destilleras för att utvinna eterisk olja men också torkas och pulvriseras till en dyrbar och mycket uppskattad rökelseingrediens. Numera odlas aloeswood i plantager där de parasiterande svampangreppen görs för att skapa denna åtråvärda råvara.
I Indien kallas den för agar, i den arabisktalande världen för oud och i Japan för Jinkoh. Jinkoh betyder talande nog “väldoftande trä som sjunker i vatten”. I Japan används denna ved för att skapa rökelsen till de traditionella rökelseceremonierna. Råvaran delas in i sex olika kvaliteter där Kyara är den finaste.
Även i Indien har rökelsen en lång tradition, omnämnd i Vedaskrifterna.
Doften är djup, sensuell och komplex, kan ha inslag av söta blomdofter, balsamiska toner och en jordig träighet.
Palo Santo, Bursera graveolens är Sydamerikas inhemska rökelse. Namnet betyder heligt träd och har en lång historia som rökelse för att rena rum och platser samt skapa goda energier. Trädet växer vilt i central- och sydamerika och ingår i samma familj växter som träden som ger oss frankincense- och myrraresiner. Det är i första hand ved från nedfallna grenar som används. De företag som skördar på växande träd lyder under statliga regelverk och har program och strategier för att årligen plantera nya träd.
Den aromatiska veden innehåller en eterisk olja som har en söt men frisk vedartad doft, och som har jordande och avslappnande egenskaper.
Det är vanligt att använda obearbetade små bitar av ved där änden tänds. Efter en stund blåses lågan ut och glöden skapar den väldoftande röken. Idag finns också en mängd produkter; rökelsepinnar, koner och spån tillverkade av riven eller pulveriserad ved.
Svenska
English