Till Japan kom Buddhismen på 500-talet och med den kom rökelsen. Bruket att bränna rökelse fann snart en plats både i templen och i hemmen som en av de saker som ska finnas på förfädernas altare.

Rökelsen kunde finnas i olika former; dels som pulver av sandelträ- shoko, dels som hela bitar av till exempel aloeved – ranjatai men också som knådade kulor av lagerblad och aloeved – nerikô.  

På 1300-talet började man importera stickor från Kina. De blev snart det mest allmänna sättet att använda rökelse och de japanska apotekarna började själva att tillverka rökelsestickor – senkô. 

Redan på 1400-talet fanns det över 100 olika rökelser. Doftblandningarna klassificerades och de som betraktades som de bästa fick namn som fortfarande finns kvar. Bruket och uppskattningen av rökelsernas doft skapade ett slags ceremonier där man blandade och njöt av rökelsernas doft. Dessa ceremonier – kodô – var avancerade och det lärdes ut till exempel hur många andetag som skulle dras in av rökelsen, vilken årstid de olika dofterna skulle användas vid och vilka dikter som passade till vilka rökelser. Det finns fortfarande kurser i kodô men det vanligaste är att man använder rökelsen vid hemmets familjealtare.

Rökelse har i Japan på olika sätt varit till hjälp för att mäta tid. Det fanns rökelsesnören med knutar på jämna avstånd som visade hur lång tid som gått och det finns beskrivningar på hur man hängde upp rökelsestickor med metalltyngd i en tunn tråd. När stickan brunnit så långt att tråden gick av trillade metalltyngden ner på ett fat med ett ”pling”. Än idag används stickorna vid meditation för att mäta tiden.

Aloeved från Örnträdet kallas ibland också agar och är en viktig ingrediens i japansk rökelse liksom Sandelträ. Dessa kombineras sedan med olika ört- och blomdofter till ljuvliga handgjorda rökelsepinnar med subtila dofter.