Att tända rökelse för väldoft har mycket gamla anor. Tittar vi på ordet ”parfym” så kommer det från latinets ”per fumo” som betyder ungefär ”genom rök”. Detta tillsammans med arkeologiska fynd gör att vi kan misstänka att ursprunget för att sprida väldoft, att parfymera ett rum, var genom rökelse.

Förmodligen började det med ved, bark och blad med utpräglad doft men också frön, hartser och torkade blommor. Man njöt av doften vid fester och högtider men rökelsen hade också tidigt en viktig roll vid religiösa ceremonier. Tillsammans med den uppåtstigande röken kunde man skicka tankar och önskningar.

Redan de gamla egyptierna brukar det ju heta och just i Egypten har man gjort fynd av rökelse från kådor från 4000-talet f.Kr. I egyptiska tempel kan vi också se bilder av präster som bär fram rökelsekar till gudarna.

Man tillbad guden Ra i soluppgången med väldoftande kåda, man använda myrra mitt på dagen och på kvällen en blandning som kallas ”kyphi”. Recept på kyphi har återfunnits på en tempelvägg från 100-talet f.Kr och det innehåller bland annat kåda från aleppotall, harts från mastixträdet, kalmus, nardusrot och kanel. Att tillreda rökelsen var en helig ceremoni och man har funnit förteckningar över hur många rökelsekar det fanns i de olika templen.

Greken Herodotos, som besökte Egypten på 400-talet f.Kr beskriver bruket av Kyphi såhär: ”Men om aftonen brukades kyphi, det heliga rökverket, som invaggar kroppen i sömn och upplöser såsom band de sorger, som man haft under dagen, ja, glättar och renar inbillningskraften och förmågan att drömma, så att den blir lik en spegel. Dessutom begagnas detta kyphi till många läkemedel, emedan det rensar och uppmjukar människans inre.”

Rök från växter som doftar starkt har använts över hela världen och i alla tider. I näst blogginlägg fortsätter vi den historiska rökelseresan till andra delar av världen.

Källor:  C.J.S. Thompson, Vällukternas bok, Wahlström&Widstrand 1928

              www.shenet.se,