Varukorg
Din varukorg är tom, men det behöver den inte vara.
Ny på rökelse
Ny på rökelse?
Så kul att du hittat hit och att vi får stilla din nyfikenhet och guida dig vidare i rökelsernas och dofternas underbara värld. För oss som dagligen befinner oss bland pinnar, koner och resiner är användandet en naturlig del av tillvaron men vi förstår också att alla begrepp och sorter kan te sig som en djungel att hitta rätt i.
Med denna lilla guide hoppas vi att du ska hitta ett sätt att använda och njuta av rökelse men också hitta dina favoriter bland dofterna.
Vi börjar från början….
Användningen av rökelse är lika gammal som människan själv. Att tända fyr på torkade blad och grenar som doftar behagligt har vi människor gjort sedan vi satt i grottan runt elden. Vi njöt av doften och betraktade stilla rökpelaren som steg uppåt. Kanske skickade vi önskningar och tankar med den upp till högre makter.
Vi moderna människor är egentligen inte särskilt annorlunda; vi njuter av väldoft och en stunds stillhet då vi kan koppla av och låta tankarna sväva iväg.
Rökelse användes tidigt för att rena rum och platser från negativa energier men också rent faktiskt om någon till exempel varit sjuk.
Det fanns en tid då vissa former av rökelser var särskilt exklusiva och dyrbara. Ett exempel är beskrivningen om när de tre vise männen bär fram guld, rökelse och myrra som de finaste gåvor de kunde ge det nyfödda jesusbarnet.
Bruket att använda rökelse har i stora delar av världen en obruten historia fram till våra dagar och där är det fortfarande lika självklart att tända en rökelse som att borsta tänderna för att göra sig redo för en ny dag.
På senare tid har traditionen och bruket att använda rökelse hittat tillbaka också till oss. När vi med nyfikenhet och öppna sinnen rest och mött andra kulturer är dofterna en stor del av minnen vi vill ha med oss hem.
Rökelsepinnar och koner.
Vad är de gjorda av?
Både rökelsepinnar och koner består av torkade och malda delar av väldoftande växter. Det kan vara blommor och blad från örter men också rötter och ved från olika träd. Detta mals till pulver, som blandas med bindemedel. Detta kan tilll exempel vara pulveriserad bark från något av de många tropiska gummiträd som finns samt vätska i någon form; vatten, honung eller olja. Doften kommer från de torkade växterna men också från antingen eteriska oljor eller någon form av doftoljor.
Av dessa ingredienser blandas en deg som formas på olika sätt. Oftast runt en bambupinne, men den kan också rullas till en tjockare rulle utan bambupinne eller till en kon. Ytterligare en variant är “smudgerökelse”, som innehåller grövre växtdelar.
Olika typer av rökelsepinnar
Indiska rökelsepinnar
Kallas för “agarbatti” och finns i en mängd olika varianter beroende på tillverkningsmetod och innehåll. De handrullade rökelsepinnarna görs för hand av skickliga kvinnor. Ett hantverk som kräver kunnande och erfarenhet och som ofta går i arv till nästa generation.
Masala: Rökelsepinnar som rullas för hand runt en bambupinne. De är förpackade i platta paket.
Hex: Rökelsepinnar som doppas i en smet istället för att rullas. Förpackas i sexkantiga förpackningar.
Dhoop sticks: En tjockare typ av rökelsepinnar, som rullas eller pressas för hand men utan bambupinne. De finns också i tunnare varianter och benämns som “bambooless”.
Smudgerökeler: Lite tjockare rökelsepinnar av masalatyp, som rullas på samma sätt av en deg runt en bambupinne men är grövre och täcks av ett lager större växtdelar.
Japanska rökelser
är nästan alltid av sk “bambooless” typ vilket innebär att de inte har någon kärna av bambu. Det är tunna, lite kortare pinnar som ofta uppfattas som något mildare och mera subtila i doften. Rökelsen har en mer än tusenårig historia i Japan. En konstart kallad “Koh-Do”, som kan översättas med “hur man värdesätter rökelse”, uppstod och en tradition av tillverkning utvecklades. Under 1700-talet startade Nippon Kodo den hantverksmässiga tillverkning som fortfarande är verksam.
Tibetanska rökelser
Rökelserna tillverkas ofta i templen av tibetanska munkar både i Tibet men också av munkar i exil i norra Indien. De tibetanska rökelserna tillverkas traditionellt av läkeväxter från Himalaya och det tillsätts sällan några ytterligare doftämnen. De är tjocka och något grövre i sin sammansättning.
I Tibet och Nepal tillverkas också rökelserep. Torkade växter rullas in i rispapper, som tvinnas till en repliknande form. Rökelserepen används traditionellt i tempel för att skapa en speciell atmosfär. De kan hängas över en eldfast skål eller placeras i skålen innan de tänds. Rökelserepen utvecklar en aromatisk rök som snabbt fyller ett mindre utrymme.
Rökelsepinnar från Sydamerika
Från sydamerika kommer rökelser som ofta är baserade på palo santo, som är ett träd med en aromatisk ved. Det är oftast rökelsepinnar av smudgetyp, dvs något tjockare och grövre, rullade runt en bambupinne. Rökelsepinnarna finns i kombinationer med flera olika dofter. Det tillverkas också koner baserade på palo santo.
Hur använder jag rökelsepinnar och koner?
När du ska använda rökelse behöver du ha något att ställa pinnen eller konen i. För rökelsepinnar finns det olika varianter av hållare att ställa pinnen i och som fångar upp askan. För koner finns olika former av fat och hållare där konen ställs. Det går också fint att ställa både pinnar och koner i till exempel en skål med sand. Det enda du behöver tänka på är att underlaget tål värme.
Tänd pinnens eller konens spets. När du ser att det börjar glöda blåser du ut lågan och det är klart för dig att slå dig ner för en stunds stillhet och njuta av doften.
Att tända en rökelse är ett skönt sätt att få en stunds välbehövlig vila och avkoppling i en hektisk värld. Ett sätt att låta en urgammal tradition skänka oss nutidsmänniskor stillhet och ro.
Andra typer av rökelser
Smudge - vad är det?
Smudge är buntar av torkade växter, som ursprungligen användes av Nord Amerikas urbefolkning i ceremonier för att rena platser både utom- och inomhus och för att skapa goda energier. Att använda smudge är också ett sätt att komma närmre naturen och kraften i växterna. Smudge användes också i ritualerna i ”sweat lodges” utrymmen som kan liknas vid en enklare form av bastu men med särskilda ritualer för till exempel rening. Traditionen att använda buntar av till exempel vit salvia, blue sage, yerba santa och olika typer av cypress har bestått och blivit en del av ceremonier men också för rening och välbefinnande in i våra dagar och våra kulturer.
Vit Salvia är en av de vanligaste växterna att använda som smudge.
En växt som har sin hemvist i de kustnära områdena i södra Kalifornien. Plantans silverfärgade blad har givit den dess namn. Att använda vit salvia som rökelse har en lång tradition när det gäller att rensa ut och skapa goda energier både på platser utomhus och i rum inomhus. Den har en frisk och örtig doft som ger klarhet i tanke och sinne och som också sägs stärka minnet.
Palo Santo är Sydamerikas heliga träd och namnet betyder just heligt träd på spanska.Rökelsen har traditionellt använts för att bli av med negativa energier och istället fylla rummet med god energi och skapa en känsla av harmoni.
Palo Santo används i form av mindre pinnar av ved. Doften kommer från den eteriska olja som finns helt naturligt i veden och som frisätts när den glöder.
Hur använder jag smudge och palo santo?
Smudge och palo santo är enkla att använda – du tänder ena änden av bunten/pinnen och blåser ut lågan så att de torkade växtdelarna glöder och det bildas rök. Röken fläktas över platsen, personen eller föremålet med handen eller kanske en fjäder. Du kan lägga din bunt/pinne på ett fat eller underlag som tål värme och du kan släcka bunten/pinnen genom att stöta den mot underlaget så att glöden släcks. Din smudgebunt eller pinne kan släckas och användas igen flera gånger.
Resiner - den ursprungliga rökelsen.
När ett träds safter börjar rinna över barken blir det fast och klibbigt och vi kallar det kåda. När det efter ett tag stelnat helt byter det namn till harts. På engelska skiljer man inte på dessa utan båda kallas resin – en benämning som vi också använder om de små bitarna som vi använder som rökelse..
Resinerna finns beskrivna som rökelse för flera tusen år sedan i Främre Orienten. De var mycket värdefulla och i vissa fall lika dyra som guld. Kanske är det den första födelsedagsgåvan vi kan läsa om när de tre vise männen bär fram guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet. Rökelsen i detta fallet är olibanum eller frankincense och jämställs i värde just med guld.
Många som använder sig av resiner upplever att brännandet av detta är mer genuint än att använda sig av rökelsepinnar eller rökelsekoner. Kanske har det med tillvägagångssättet att göra, som med de olika stegen kan kännas högtidligt och liknas vid en slags ceremoni.
Hur använder jag resiner?
För att använda resin behövs (utöver resin) en koltablett och ett värmetåligt kärl som ska tåla glöd och värme. Vissa kärl har ett nät som kolet kan brännas på. Det är också vanligt att använda sig av rökelsesand för att fördela värmen under kolet. Tänd koltabletten i kanten och vänta en stund tills kanten av koltabletten får en gråvit färg. Lägg ett par bitar resin på tabletten. Efter en stund när hela koltabletten blivit varm börjar resinet smälta och avge en doftande rök.
Det finns också små skålar av kol, fyllda med resin, som är enkla att använda.
De vanligaste resinerna är frankincense, myrra, copal och benzoin.
Ny på rökelse?
Så kul att du hittat hit och att vi får stilla din nyfikenhet och guida dig vidare i rökelsernas och dofternas underbara värld. För oss som dagligen befinner oss bland pinnar, koner och resiner är användandet en naturlig del av tillvaron men vi förstår också att alla begrepp och sorter kan te sig som en djungel att hitta rätt i.
Med denna lilla guide hoppas vi att du ska hitta ett sätt att använda och njuta av rökelse men också hitta dina favoriter bland dofterna.
Vi börjar från början….
Användningen av rökelse är lika gammal som människan själv. Att tända fyr på torkade blad och grenar som doftar behagligt har vi människor gjort sedan vi satt i grottan runt elden. Vi njöt av doften och betraktade stilla rökpelaren som steg uppåt. Kanske skickade vi önskningar och tankar med den upp till högre makter.
Vi moderna människor är egentligen inte särskilt annorlunda; vi njuter av väldoft och en stunds stillhet då vi kan koppla av och låta tankarna sväva iväg.
Rökelse användes tidigt för att rena rum och platser från negativa energier men också rent faktiskt om någon till exempel varit sjuk.
Det fanns en tid då vissa former av rökelser var särskilt exklusiva och dyrbara. Ett exempel är beskrivningen om när de tre vise männen bär fram guld, rökelse och myrra som de finaste gåvor de kunde ge det nyfödda jesusbarnet.
Bruket att använda rökelse har i stora delar av världen en obruten historia fram till våra dagar och där är det fortfarande lika självklart att tända en rökelse som att borsta tänderna för att göra sig redo för en ny dag.
På senare tid har traditionen och bruket att använda rökelse hittat tillbaka också till oss. När vi med nyfikenhet och öppna sinnen rest och mött andra kulturer är dofterna en stor del av minnen vi vill ha med oss hem.
Rökelsepinnar och koner.
Vad är de gjorda av?
Både rökelsepinnar och koner består av torkade och malda delar av väldoftande växter. Det kan vara blommor och blad från örter men också rötter och ved från olika träd. Detta mals till pulver, som blandas med bindemedel. Detta kan tilll exempel vara pulveriserad bark från något av de många tropiska gummiträd som finns samt vätska i någon form; vatten, honung eller olja. Doften kommer från de torkade växterna men också från antingen eteriska oljor eller någon form av doftoljor.
Av dessa ingredienser blandas en deg som formas på olika sätt. Oftast runt en bambupinne, men den kan också rullas till en tjockare rulle utan bambupinne eller till en kon. Ytterligare en variant är “smudgerökelse”, som innehåller grövre växtdelar.
Olika typer av rökelsepinnar
Indiska rökelsepinnar
Kallas för “agarbatti” och finns i en mängd olika varianter beroende på tillverkningsmetod och innehåll. De handrullade rökelsepinnarna görs för hand av skickliga kvinnor. Ett hantverk som kräver kunnande och erfarenhet och som ofta går i arv till nästa generation.
Masala: Rökelsepinnar som rullas för hand runt en bambupinne. De är förpackade i platta paket.
Hex: Rökelsepinnar som doppas i en smet istället för att rullas. Förpackas i sexkantiga förpackningar.
Dhoop sticks: En tjockare typ av rökelsepinnar, som rullas eller pressas för hand men utan bambupinne. De finns också i tunnare varianter och benämns som “bambooless”.
Smudgerökeler: Lite tjockare rökelsepinnar av masalatyp, som rullas på samma sätt av en deg runt en bambupinne men är grövre och täcks av ett lager större växtdelar.
Japanska rökelser
är nästan alltid av sk “bambooless” typ vilket innebär att de inte har någon kärna av bambu. Det är tunna, lite kortare pinnar som ofta uppfattas som något mildare och mera subtila i doften. Rökelsen har en mer än tusenårig historia i Japan. En konstart kallad “Koh-Do”, som kan översättas med “hur man värdesätter rökelse”, uppstod och en tradition av tillverkning utvecklades. Under 1700-talet startade Nippon Kodo den hantverksmässiga tillverkning som fortfarande är verksam.
Tibetanska rökelser
Rökelserna tillverkas ofta i templen av tibetanska munkar både i Tibet men också av munkar i exil i norra Indien. De tibetanska rökelserna tillverkas traditionellt av läkeväxter från Himalaya och det tillsätts sällan några ytterligare doftämnen. De är tjocka och något grövre i sin sammansättning.
I Tibet och Nepal tillverkas också rökelserep. Torkade växter rullas in i rispapper, som tvinnas till en repliknande form. Rökelserepen används traditionellt i tempel för att skapa en speciell atmosfär. De kan hängas över en eldfast skål eller placeras i skålen innan de tänds. Rökelserepen utvecklar en aromatisk rök som snabbt fyller ett mindre utrymme.
Rökelsepinnar från Sydamerika
Från sydamerika kommer rökelser som ofta är baserade på palo santo, som är ett träd med en aromatisk ved. Det är oftast rökelsepinnar av smudgetyp, dvs något tjockare och grövre, rullade runt en bambupinne. Rökelsepinnarna finns i kombinationer med flera olika dofter. Det tillverkas också koner baserade på palo santo.
Hur använder jag rökelsepinnar och koner?
När du ska använda rökelse behöver du ha något att ställa pinnen eller konen i. För rökelsepinnar finns det olika varianter av hållare att ställa pinnen i och som fångar upp askan. För koner finns olika former av fat och hållare där konen ställs. Det går också fint att ställa både pinnar och koner i till exempel en skål med sand. Det enda du behöver tänka på är att underlaget tål värme.
Tänd pinnens eller konens spets. När du ser att det börjar glöda blåser du ut lågan och det är klart för dig att slå dig ner för en stunds stillhet och njuta av doften.
Att tända en rökelse är ett skönt sätt att få en stunds välbehövlig vila och avkoppling i en hektisk värld. Ett sätt att låta en urgammal tradition skänka oss nutidsmänniskor stillhet och ro.
Andra typer av rökelser
Smudge - vad är det?
Smudge är buntar av torkade växter, som ursprungligen användes av Nord Amerikas urbefolkning i ceremonier för att rena platser både utom- och inomhus och för att skapa goda energier. Att använda smudge är också ett sätt att komma närmre naturen och kraften i växterna. Smudge användes också i ritualerna i ”sweat lodges” utrymmen som kan liknas vid en enklare form av bastu men med särskilda ritualer för till exempel rening. Traditionen att använda buntar av till exempel vit salvia, blue sage, yerba santa och olika typer av cypress har bestått och blivit en del av ceremonier men också för rening och välbefinnande in i våra dagar och våra kulturer.
Vit Salvia är en av de vanligaste växterna att använda som smudge.
En växt som har sin hemvist i de kustnära områdena i södra Kalifornien. Plantans silverfärgade blad har givit den dess namn. Att använda vit salvia som rökelse har en lång tradition när det gäller att rensa ut och skapa goda energier både på platser utomhus och i rum inomhus. Den har en frisk och örtig doft som ger klarhet i tanke och sinne och som också sägs stärka minnet.
Palo Santo är Sydamerikas heliga träd och namnet betyder just heligt träd på spanska.Rökelsen har traditionellt använts för att bli av med negativa energier och istället fylla rummet med god energi och skapa en känsla av harmoni.
Palo Santo används i form av mindre pinnar av ved. Doften kommer från den eteriska olja som finns helt naturligt i veden och som frisätts när den glöder.
Hur använder jag smudge och palo santo?
Smudge och palo santo är enkla att använda – du tänder ena änden av bunten/pinnen och blåser ut lågan så att de torkade växtdelarna glöder och det bildas rök. Röken fläktas över platsen, personen eller föremålet med handen eller kanske en fjäder. Du kan lägga din bunt/pinne på ett fat eller underlag som tål värme och du kan släcka bunten/pinnen genom att stöta den mot underlaget så att glöden släcks. Din smudgebunt eller pinne kan släckas och användas igen flera gånger.
Resiner - den ursprungliga rökelsen.
När ett träds safter börjar rinna över barken blir det fast och klibbigt och vi kallar det kåda. När det efter ett tag stelnat helt byter det namn till harts. På engelska skiljer man inte på dessa utan båda kallas resin – en benämning som vi också använder om de små bitarna som vi använder som rökelse..
Resinerna finns beskrivna som rökelse för flera tusen år sedan i Främre Orienten. De var mycket värdefulla och i vissa fall lika dyra som guld. Kanske är det den första födelsedagsgåvan vi kan läsa om när de tre vise männen bär fram guld, rökelse och myrra till det nyfödda Jesusbarnet. Rökelsen i detta fallet är olibanum eller frankincense och jämställs i värde just med guld.
Många som använder sig av resiner upplever att brännandet av detta är mer genuint än att använda sig av rökelsepinnar eller rökelsekoner. Kanske har det med tillvägagångssättet att göra, som med de olika stegen kan kännas högtidligt och liknas vid en slags ceremoni.
Hur använder jag resiner?
För att använda resin behövs (utöver resin) en koltablett och ett värmetåligt kärl som ska tåla glöd och värme. Vissa kärl har ett nät som kolet kan brännas på. Det är också vanligt att använda sig av rökelsesand för att fördela värmen under kolet. Tänd koltabletten i kanten och vänta en stund tills kanten av koltabletten får en gråvit färg. Lägg ett par bitar resin på tabletten. Efter en stund när hela koltabletten blivit varm börjar resinet smälta och avge en doftande rök.
Det finns också små skålar av kol, fyllda med resin, som är enkla att använda.
De vanligaste resinerna är frankincense, myrra, copal och benzoin.